Skrivet av: Abdul Samad | februari 28, 2013

Den rika innebörden av Tawbah och Istighfar

De lärda tolkar att tawbah (ånger) innebär allt följande: (i) omedelbart upphörande av synden, (ii) fast avsikt och beslutsamhet att aldrig någonsin återvända till synden, (iii) ånger över att ha begått en synd och, (iv) om synden var mot en annan människas rättigheter så måste man även kompensera honom eller henne för den.

Dessa är kända att vara villkoren för tawbah eller ånger. Men i Allahs och Hans Sändebuds ord (frid vare över honom) har tawbah en vidare innebörd och inkluderar inte bara de ovannämnda villkoren, utan också allmänt att man tålmodigt utför alla Allahs bud. Tawbah kräver också att man ogillar och avstår från de människor som vägrar att ångra sig, att man uppmuntrar dem till att ångra sig och råder dem att inte ignorera vanan att ångra sig. Så ånger är motsatsen till att begå synder på alla sätt, och i dess almänna bemärkelse innebär det inte bara att man avsäger sig synden och ångrar sig över den.

Ordet tawbah är som ordet taqwa, på det vis att det senare ibland används i en specifik mening där det betyder ”att man omedelbart upphör att vara olydig mot Allah, eller att man utför en skyldighet.” Men den faktiska innebörden av taqwa är mer generell: ”att ta allt som Allah har gett oss, av rikedomar, barn, säkerhet och nöje och allt annat, som ett medel att skydda oss från det vi inte tycker om eller fruktar i vår resa till Allah.” För denna resa är full av fallgropar och fylld av fiender till våra själar; vårt egna lägre jag (ego) till att börja med, som uppviglar oss till ondska och ohämmade begär och snärjer oss i shaytans fällor, vars uppdrag är att hindra oss från denna resa till Allah och få oss att återvända till låghet och förintelse. Det väsentliga i tawbah är att återvända till Allah och att hålla fast vid det Han älskar och avhålla oss från det Han ogillar. Tawbah är en resa från det ogillade till det omtyckta.

Istighfar och Tawbah
Istighfar, som betyder att söka förlåtelse, finns omnämnt i koranen på två sätt: antingen ensamt eller tillsammans med tawbah (ånger). Ett exempel på när istighfar nämns ensamt (utan att tawbah omnämns) finns i Nuhs, alayhes salam, uttalande i den Ärade koranen: ”Be er Herre om förlåtelse för era synder! Han förlåter och förlåter på nytt; Han skall låta himlen sända er rikligt regn..” [71: 10-11] och i Salehs ord till sitt folk: ”Varför ber ni inte om Guds förlåtelse? Kanske får ni erfara [Hans] barmhärtighet [27:46] Allah, subhanahu wa ta’ala, säger också: ”Och be om Guds förlåtelse för era synder. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.” [2:199] och ”Men Gud ville inte straffa dem när du ännu var mitt ibland dem, inte heller ville Gud straffa dem eftersom det fanns några [bland dem] som bad [Gud] om förlåtelse.” [8:33]

Istighfars omnämnande tillsammans med tawbah dyker upp i följande verser.: ”be er Herre om förlåtelse [för era synder] och att I ånger vända åter till Honom, Då skall Han till en tidpunkt [som Han har] fastställt låta er njuta allt det goda [som ryms i detta liv], och [i det kommande livet] skall Han, efter vars och ens förtjänst, skänka alla som gör det goda och det rätta Sin nåds gåvor.” Men om de vänder ryggen till, [säg]: ”Jag bävar för det straff som väntar er på [Räkenskapens] dag.” [11: 3] och: ”Be nu er Herre om förlåtelse för era synder, mitt folk, och vänd ångerfula åter till Honom. Då skall Han låte Sin välsignelse flöda över er och Hans skall lägga styrka till er styrka – men återgå inte till ert [förra] syndiga liv.” [11:52] ”Och till [stammen] Thamud [sändes] deras broder Salih. Han sade: ”Dyrka Gud, mitt folk! Ni har ingen gud utom Honom. Han skapade er av jord och Han lärde er att bruka denoch där fick ni bygga och bo. Be Honom om förlåtelse för era synder och vänd ångerfulla åter till Honom. Min Herre är nära och hör [människans] bön.” [11: 61]

Istighfar betyder inte bara att täcka över utan totalt borttagande av synd. Därför liknar istighfar (att söka förlåtelse) helt enkelt tawbah (ånger); nej snarare är det ånger. Att söka förlåtelse gömmer inte bara synden, så som de flesta tror, utan det tar dessutom bort synden helt, det utplånar dess effekter och förhindrar dess ondska. Allah kan dölja och täcka synden för dem som söker förlåtelse och även för dem som inte gör det, men istighfar är mer än att bara dölja.

Kärnan i istighfar (att söka förlåtelse) är att det tjänar som ett förebyggande från det onda i synden. Dess bokstavliga betydelse hör ihop med al-mighfar, ”det som räddar och täcker huvudet från obehag och skada (från sol, sand, regn etc” och täckandet är nödvändigt i denna betydelse, men inte tillräckligt, eftersom andra huvudbodnader som imamah eller qubbah inte är mighfar. Så vi drar den slutsatsen att man inte kan kalla något för mighfar så länge det inte står för mer än att täcka; det ska även bevara och skydda. Det är i denna mening istighfar skyddar oss från straffet: ”Inte heller ville Gud straffa dem eftersom det fanns några [bland dem] som bad [Gud] om förlåtelse.” [8:33] Men om någon framhärdar i sin synd och kräver förlåtelse av Allah (utan att ha uppfyllt dess villkor), så är detta självklart inte sann istighfar, och detta förhindrar inte straffet. Istighfar (att söka förlåtelse) inkluderar tawbah (ånger), och tawbah inkluderar istighfar: det ena förutsätts av det andra i sin helhet.

Denna omfattande betydelse av istighfar innefattar också betydelsen av att be om förlåtelse som ett skydd eller för att dölja: döljandet av våra mänskliga brister som är skadliga och destruktiva. Den största och mest skadliga av alla mänskliga brister är ignoransen (av ens synder) och överträdelse. Som resultat av denna ignorans och överträdelse drar fienden människan till det som fullständigt förstör henne. Det som skyddar en från dessa brister är att man blir medveten om sina fel och intresserad av att ta till sig, i sin karaktär, de gudagivna dygderna kunskap, rättvisa och rättfärdighet. Ju mer en människa ignorerar sin mänskliga upphöjdhet, som Allah skänkte henne när Han andades in i henne Sin ande (rooh), desto mer sänker han sig till den djuriska nivån, och desto mer bränsle får hennes ignorans och överträdande.

När de två orden tawbah och istighfar används tillsammans, (tawbah kommer alltid efter istighfar), så betyder det första (istighfar) att be om skydd mot ondskan och skadan av det som har inträffat, och det andra (tawbah) betyder att återvända till Allah och be om skydd från det onda man fruktar i framtiden.

Här talar vi alltså om två saker: den ena är synden som redan inträffat, och istighfar (i dess specifika mening) är att söka skydd från dess onda effekt; och den andra är att motverka upprepandet av samma synd i framtiden som vi fruktar, och tawbah är beslutsamheten att inte göra den igen. Ett fullständigt återvändande till Allah (rujoo’) inkluderar och nödvändiggör båda dessa: istighfar såväl som tawbah. När de används tillsammans är båda aspekter av detta återvändande till Allah betonade separat, men när de används var för sig innefattar det ena ordet det andra och tvärtom.

Av: Imam Ibn ul Qayyim al Jawziyyah – Madarij us-Salikin

 

Advertisements

Responses

  1. Tack så mycket för den artikel. Så bra förklarat!! Jag konvertit å pratar inte så bra svenska och arabiska ord kan jag inte förstå bra. Men här alt steg för steg förklarat å lätt at förstå.
    Jazak Allahu khairan


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: